Det är inne att prata frihetsreformer bland oss med hjärtat till vänster. Eller, kanske inte om man jämför med då på Socialdemokraternas storhetstid, på 1900-talet. Då när den ena radikala idén efterträddes – och sjösattes – efter den andra. Men håll med om att det var länge sedan en för arbetarrörelsen så central fråga var lika högt upp på dagordningen som den om arbetstidsförkortning.

Och jag tror många med mig känner hur energinivån höjts, hur liksom hoppet kommit tillbaka medan frågan seglat upp. Hur det äntligen finns en reform på tapeten som kan göra vardagen bättre för så många, när det mesta i det politiska klimatet känns deppigt.

Det här är en fråga som kan ändra maktfördelningen mellan arbete och kapital om man så vill. Eller en som kan ena över klassgränserna, just så som Socialdemokraterna lyckats så bra med historiskt.

För en 30-timmarsvecka kan inte bara öka livskvaliteten för den stora massan, i linje med den gamla S-idén om att arbete inte är ett värde i sig utan ett medel för ett bättre liv med mer fritid. Den kan sannolikt skapa mer jämlikhet, när ohälsa skapad av klassbaserade arbetsvillkor, minskar. Den kan skapa större jämställdhet när både kvinnor och män får mer tid över och det obetalda hemarbetet och omsorg om familj lättare kan delas lika.

Att Pandoras ask öppnats för frihetsreformer är så klart positivt. Men den bör inte stängas bara för att frågan om arbetstidsförkortning sluppit ut och fått vind i seglen i samhällsdebatten. Varför inte låta syskonreformen – den om utökad semester – åka med av bara farten och ges samma medvind?

 För de har alltid suttit ihop historiskt, diskussionerna om arbetstid och semesterrätt. Båda är lagstiftade rättigheter, något som varit nödvändigt när endast vissa kollektivavtal – oftast de för högavlönade – gett mer frikostiga rättigheter än andra.

Som 30 dagars semester – något som främst tjänstemannaavtalen sedan decennier givit sina fast anställda. Men i semesterlagen från 1977 är det fortfarande fem dagar färre som gäller, vilket är vad de flesta arbetare får leva med. Arbetarna, som skulle behöva friheten som bäst.

Detta har blivit särskilt tydligt efter pandemin då tjänstemännens arbetsvillkor generellt sett blivit mer flexibla när distansarbete blivit accepterat. Allt medan hemarbete, vabb och vobb är fenomen som svenska arbetare bara kan drömma om, allt medan karensavdraget också drabbar dem desto mer.

Socialdemokraterna och fackförbunden gör rätt i att driva frågan om arbetstidsförkortning. I ljuset av att Sverige har högst normalarbetstid i Norden, liksom att en lång rad positiva exempel visar vägen, är detta en högst nödvändig reform att genomföra.

Men glöm inte bort semesterrätten av bara farten. I framtidens jämlika Sverige kan inte klass avgöra frihet och hälsa så som det allt mer gör i dag.