Orden är KD-ledaren Ebba Buschs, från dåvarande Twitter för tio år sedan.
Borde arbetarkvinnor ha gjort ett annat val? Har de sig själva att skylla för låga löner och dåliga arbetsvillkor?
Det är inte svårt att konstatera att Sverige skulle sluta fungera utan arbetarkvinnornas jobb. För hypotetiskt, vad skulle hända om undersköterskorna inte fanns på sjukhus eller vårdcentraler, inom hemtjänsten, som personliga assistenter eller på äldreboenden? Vad skulle hända om barnsköterskor inte gick till jobbet eller om butikspersonal, lokalvårdare eller restaurangbiträden inte fanns på plats?
Visst, det blir spekulativt. Men det är sällan vi diskuterar samhället stora jämliks- och jämställdhetsproblem utifrån det här perspektivet.
Det går inte att komma ifrån att gå in i det politiska här. För det finns klara ideologiska och partipolitiska skillnader här, i synen på klass, värdet av arbete och vilka som ska belönas i samhället.
I boken ”Feminism på riktigt” (Lina Stenberg, Premiss förlag, 2022) granskas riksdagspartiernas jämställdhetspolitik med utgångspunkt i klass och kön. Utifrån en genomgång av två års riksdagsmotioner syns en klar skiljelinje, där samtliga partier till höger om Miljöpartiet knappt eller aldrig riktar sig till arbetarkvinnor i sin politik. Endast Vänsterpartiet och Socialdemokraterna hade mer uttalade satsningar för att underlätta för målgruppen, med ökat familjestöd, arbetsrättsliga reformer och tillgång nattis.
Bland de klassiskt borgerliga partierna (L, C, M och delvis KD) finns en politik som baseras i liberalfeministismen, där kvinnor ska uppmuntras att gå långt i livet. Detta innebär politik som utökad rut, privata sjukförsäkringar, jobbskatteavdrag och borttagen skatt på ISK-sparande. Allt för att belöna kvinnor som gjort rätt – som utbildat sig, som gör karriär och/eller har resurser.
Omvänt finns det ”icke-belöningar” till de som inte utbildat sig, dvs till arbetarkvinnor. Här gör bidragstak, fler låglönejobb och uppluckrad arbetsrätt göra det ännu svårare att leva på sin lön.
Oavsett politisk inriktning är det tydligt att arbetarkvinnors arbetsliv inte är särskilt prioriterat. I välfärden, där arbetarkvinnor är överrepresenterade, har den ekonomiska svångremmen dragits åt under senare decennier.
Enligt SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) borde staten investera 30 miljarder kronor i välfärden för att bibehålla en fungerande service. Detta följs dock inte alls av politikerna. I den senaste statsbudgeten satsades endast sju miljarder på den här sektorn. Med en så underfinansierad välfärd blir det svårt att höja löner och förbättra arbetarkvinnornas arbetssituation.
Det finns väldigt lite i samhället som uppmuntrar arbetarkvinnor att vara stolta över sina jobb, över att känna sig värderade för sina insatser. Detta trots att samhället inte klarar sig en dag utan att den så viktiga arbetskraften går till jobbet varje morgon.
Vad kan du göra?
- Reflektera över vilka signaler som sänds om arbetarkvinnors jobb och arbetsplatser. Vilken status har de i samhället? Hur har det blivit så?
- Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vilka blir konsekvenserna av att arbetarkvinnors jobb och branscher inte prioriteras? Vad borde göras för att värdera de här jobben mer – från politik och/eller från arbetsmarknadens parter?